För desperat.

Detta ständiga problem. Vara så där mystiskt lockande när allt man vill är att kasta sig över personen. Jag har upplevt det på båda hållen så att säga. Olycklig kärlek och förbjuden kärlek.

Varför drabbas man då?
Jah ahr inget bra svar på det men jag vet att jag själv helt enkelt måste se bort i från mitt tunnelseende. Det håller inte. Samma gäller den som är överförtjust i mig. Det håller inte när jag inte vill. Jag kan inte ensam få den att inse det. Han måste själv förstå. Så jag dras med människan för att jag håller mig till mitt egna tunnelseende.

En ond cirkel igen. Många drabbas antagligen dagligen. Jag vill ha det gamla tillbaka, men ändå inte. Vad var det egentligen som var så bra? Hur mycket var dåligt?

Släppa taget våga leta på nytt är svårt för mig har jag märkt. Jag kan fortfarande vända bort blicken från lyckliga kärlekspar på tv eller i verkligheten, de som inte gjort mig något alls. Jo för det är en bild av mitt förflutna med framtiden som jag hanterar dåligt. Jag skulle behöva ta mig till flera råd som går igenom sex and the city boxen. Utan att överdriva det för då blir det också tokigt.

Var Realistisk.