Vet ni, det värsta med att vakna är att känna Pers doft i kudden men inte känna honom bakom sig. Dessutom får man ingen morgonpuss. Solen lyser inte på morgonen längre och det enda som gör mig riktigt glad är när jag pratar med honom. Sad jag vet...

Men sen ändå, allt som påminner om honom, allt som gör mig lycklig, varför inte glädjas av det? Det är ju bara 22 dagar till mtm. :) Då får jag träffa honom igen och le sådär extremt så kinderna skuttar ut :D

Men det är jobbigt ibland. ibland vill man faktiskt bara lägga sig i en hög o böla. Han finns ju inte här och anledningen är för att han inte bor här. Urk. Att se alla par som har varandra jämt är ibland plågsamt likväl som det gör mig glad, för jag har det oxå så. Så blandat och det beror verkligen på humöret. Vilket man väljer alltså. Att se det positivt eller negativt.

Så saknad är ungefär lika irriterande som längtan bara att längtan tar slut tids nog precis som saknaden men saknaden känns jobbigare.