Klockan är cirka tio i sju när resan börjar. Mamma kör upp till Gislaveds busstation för att jag ska komma med bussen som går ca 7.20. Bussen tar mig till Jönköping och är den segaste på planeten, till och med de två timmarna som följer i väntan på nästa buss är lättare att genomlida.

Sedan kommer bussen som jag ska sitta på i ca 4 långa timmar, vilken tur att det finns landskap att se och en värdelös mpa! Nåväl jag tog mig fram och nervositeten ökade för varje stationsstopp. Jag var verkligen påväg till Värmland för första gången i mitt 18 åriga liv (tror jag iaf!). När jag närmar mig slutstationen ser jag en gestalt ta sina sista steg in på stationen. Kände igen den gestalten trots att jag aldrig sett den i sin helhet. Plockade ihop mina saker och kände tydligt hur hjärtat slog. Vågade inte titta upp när jag kom av bussen utan gick direkt för att hämta min väska som låg i bagageutrymmet. Sedan var jag tvungen att vända mig om och prata med dig. Jag minns faktiskt inte vad jag sa men det var något och du skrattade. Det där skrattet fick det att skaka i knäna, jag trodde verkligen att de skulle vika sig för mig. Men så såg du in i mina ögon och världen stod stilla. Du märkte ingenting utan tog bara snällt min väska och började gå mot din lägenhet som jag skulle spendera min vecka i.

Idag är det ett år sedan. Ett år fyllt av lycka, sorg, ilska, tårar, glädje, skratt och mycket bus. Men jag kunde aldrig ge upp. Hoppet är tyvärr det sista som överger människan, jag borde övergett dig tidigare men kunde inte. Till slut blev du min. Min alldeles egna sol. Ditt skratt smittar än och dina ögon trollbinder mig även om de går att stå emot.

Därför är det för mig idag en mycket speciell dag. Dagen som ledde till att jag blev kär i staden Karlstad och satsade allt för att komma hit. Idag sitter jag här, tillsammans med dig.

Tack för att du tog dig tid att läsa :)


Vädret, platsen, minnena, bostaden, framtiden.