Jag gjorde det faktiskt till slut och det kändes helt fantastiskt!
Ganska förundrande faktiskt, tror att båda egentligen behövde uppehållet.
Frågan är hur jag känner nu...

Saknar jag personligheten eller något annat?
Vad betyder det i dagsläget?
Hur kommer jag att spela mina kort med fakta i bakfickan?

Hoppas jag väljer att hantera det på rätt sätt.

Solen lyser vackert nästan varje dag nu.
Man vaknar av fågelkvitter och en strålande sol.
Man undrar varje morgon om man kommer ha för mycket kläder på sig.
Oftast är svaret ja.

Något jag saknar med gymnasiet är avslutningen i skolan.
Något jag uppskattar är att jag kan spela sommarvisor på oboen.
Något jag längtar till är Öland.
Något jag ska är att ta körkortet!

Det blir fina dagar det :)

har ni oxå problem med att behöva packa? Finns det något tråkigare än att behöva planera vad man behöver och hur stor väska man ska behöva. Jag blir helt matt av bara tanken, det är så mycket enklare att packa upp men att packa ner är hopplöst för mig. Jag fattar liksom inte knepet. Jag kan packa det är inte det men det är så otroligt ansträngande och massa tänkande. Usch och suck.

Nä en lösning vore bra. Typ den perfekta väskan för alla turer och plagg som funkar varje gång oxå bara köra på det. Inget tänkade bara göra :D Perfekt!

Jaa jag är lat!

Sitter och lyssnar på Secondhand Serenad samtidigt som jag tittar på bilder. Råkar då få upp ett collage där Jerker ingår. Uff säger jag bara. Seriöst jag har verkligen inte släppt honom på riktigt. Jag avgudar Per tro inget annat men det jag kände och ville med Jerker fick aldrig ett ordentligt slut och de gnager liksom fortfarande. Skulle vilja skriva till honom men va fan ska jag skriva? Jag vet att du hatar mig men, lr vadå? Seriöst jag är grillad, rökt och död. Han är enbart relaterad med smärta tills jag minns de kvällar då jag mådde dåligt. Han är en jävel på att trösta och finnas för andra.

"I lose myself in all these fights
I lose my sense of wrong and right
I cry, I cry
It's shaking from the pain that's in my head
I just want to crawl into my bed
And throw away the life I led
But I won't let it die, but I won't let it die

But now it's over, it's over, why is it over?
We had the chance to make it
Now it's over, it's over, it can't be over
I wish that I could take it back"

Det är Per med. Han lyssnar alltid och säger oftast de rätta sakerna annars har jag Ika. De är nog mest relationen och hans sätt att vara jag saknar. Det är helt otroligt jag borde vara strålande lycklig, jag får träffa Per imon vilket jag verkligen ser fram emot, men så kom bilden och minnen osv.

Jag tror att jag måste prata med Per om det på lägret annars kommer jag inte må bra. De värsta som kan hända isf är att han vägrar lyssna. Då dör jag. Ärligt behöver prata och vill inte att Ika ska behöva lyssna på bröten hon verkligen hjälpt mig igenom. Måste bara tjata lite, gnata och gnälla så ska jag sluta. Försöka sluta helt men iaf inte prata med andra om det.

Nu ska jag ta tag i mina problem och lägga dem bakom mig. Inte tänka tanken. Han vägrar ändå!

Igår när jag satt på bussen med mpan i öronen började tankarna surra igen. Tänk så mycket tid man spenderar på att resa. Man ska hit och dit och träffa i stort sett alla. Men man vill ju det. Oavsett om det är kellektivt eller med privatbil så gillar jag att resa. Sitta still och bara se världen fladdra förbi utanför. Mpan spelade låtar som påminde mig om massa som fick mig att tänka på både det ena och det andra, bra och dåligt. Men det är ju så.

Samtidigt så kom jag att tänka på resan till Öland. Jag kommer nog vara rätt skraj när jag inte har någon att prata med men det tänker jag inte säga till mamma för då lär jag ju inte få åka någonstans alls. Jag vill verkligen och hoppas att allt går bra. Annars får jag väl använda mina sociala skills xD

Tjejer börjar i tidig ålder att tänka på utseende och killars tankar om en. Hur kommer det sig att killar undviker detta till ungefär två år senare än tjejerna? Eller är det bara så att vi råkar missa deras mognad?

Smink verkar trilla ner i åldrarna, en del verkar nästan stolta över mensen. Själv blev jag retad en hel sommar med slutorden men du vill inte ha den! och tack jag vet, jag vill verkligen inte. Men ändå, bara tanken verkar klättra ner. Hur kan man frivilligt vilja ha skiten?
 
Åter till sminket, desto yngre ju mer, desto mer stil desto mer smink. Men så har vi då min syster som har en maximal egen stil och använder sällan smink trots att hon är bra på den biten. Också en sak att tänka på.

Hur kom jag då att tänka på tjejer i ung ålder? Jo jag upptäckte att min vän i samma årskull är först med att bli 18år. Sjukt vad fort det har gått. Sedan pratar vi om anorexia i skolan. Klart att tankarna vandrar. Hemska tanke om de drabbar någon i min närhet!

Så kort och gott, varför klättrar allt neråt i åldrarna?